Enligt statistik från bland annat Naturvårdsverket återvinns en betydande andel av allt bygg- och rivningsavfall i Sverige, men det finns stora variationer beroende på plats, projektets omfattning och vilka typer av massor som uppkommer. I genomsnitt bedöms mer än hälften av schaktmassorna kunna återanvändas eller återvinnas i någon form, medan resterande andel skickas till deponi eller annan godkänd avfallshantering. Den exakta fördelningen styrs av bland annat massornas föroreningsgrad, deras fysiska egenskaper samt gällande lagar och regler.
I den här artikeln ska vi gå igenom vad deponi innebär, vilka olika material och blandningar som omfattas av begreppet, samt hur förorenade och icke förorenade massor hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Vi kommer också belysa hur modern teknik, som användning av siktskopa, kan förbättra sortering och återanvändning av schaktmassor. Slutligen tittar vi övergripande på lagar och regelverk som styr hur masshantering får gå till.
Deponi, vad är det för något generellt sett?
Deponi är i grund och botten en metod för att långsiktigt omhänderta avfall som inte kan eller får återanvändas eller återvinnas på ett säkert sätt. Historiskt sett har deponering handlat om att helt enkelt gräva ned eller på annat sätt lagra avfall, men i modern avfallshantering är deponi strikt kontrollerad och reglerad för att minimera miljörisker. En deponi är med andra ord en plats där vissa typer av avfall deponeras enligt gällande miljökrav, ofta med tät bottenkonstruktion, avancerad lakvattenrening och krav på långtidsövervakning.
Inom bygg- och anläggningssektorn används deponi främst för massor och avfall som bedöms utgöra en miljö- eller hälsorisk, eller som av andra skäl inte kan behandlas på ett ekonomiskt eller tekniskt rimligt sätt. Detta inkluderar massor som är förorenade över lagstadgade gränsvärden, men också material som inte är förorenat men ändå saknar återvinnings- eller återanvändningspotential. Dock strävar hela branschen och samhället i stort efter att minska mängden avfall som går till deponi, både för att spara naturresurser och för att begränsa de långsiktiga miljöriskerna med deponering.
Schaktmassor – återvinna eller deponera
Schaktmassor är ett brett samlingsbegrepp som kan omfatta en rad olika material. I många fall handlar det om rena jord- och bergmassor, såsom lera, sand, grus eller sprängsten. Vid rivning eller ombyggnation kan massorna även innehålla rester av asfalt, betong, tegel, metallbitar och andra byggnadsdelar. Dessa blandade massor måste först sorteras innan man kan bedöma deras föroreningsgrad och möjligheterna till återvinning.
Följande är exempel på vad som kan förekomma i schaktmassorna:
– Naturliga jordarter (lera, silt, sand, grus)
– Bergkross, sprängsten och grus från bergtäkter
– Byggavfall som betong och tegelrester
– Asfalt från gamla väg- eller ytlager
– Förorenade massor med olja, tungmetaller eller kemikalier
– Organiskt material, exempelvis vegetationsrester
När schaktmassor innehåller en blandning av dessa komponenter är det extra viktigt att utföra provtagning för att fastställa föroreningsgrad, samt att genomföra en noggrann källsortering för att kunna avgöra vilka fraktioner som kan återanvändas och vilka som måste skickas till behandling eller deponi.
Det här räknas som förorenade massor
Förorenade massor är sådana jord- och stenmaterial som innehåller kemiska föroreningar i halter som överstiger fastställda riktvärden från myndigheter som Naturvårdsverket. Föroreningar kan uppstå genom en rad olika källor, exempelvis tidigare industritomter där tungmetaller eller organiska miljögifter har läckt ut i marken, områden där det skett utsläpp av olja eller petroleumprodukter, eller mark som exponerats för impregnerade träprodukter eller bekämpningsmedel.
När man ska bedöma om massor är förorenade genomförs ofta en miljöteknisk undersökning, där man bland annat tar jordprover och analyserar halterna av föroreningar. Utifrån resultatet klassificeras massorna i olika riskklasser. Högre halter av farliga ämnen innebär strängare krav på behandling och, i vissa fall, att massorna måste omhändertas som farligt avfall. Förorenade massor kräver därmed mer omfattande miljöskyddsåtgärder, både vid transport och lagring, vilket medför ökade kostnader och strängare kontroll.
Hantering av massor som innehåller föroreringar
Om föroreningshalten i massorna är så hög att den inte kan sänkas till tillåtna nivåer genom exempelvis tvättning eller stabilisering, måste de förorenade massorna oftast deponeras. Innan man beslutar om deponering utreds dock möjligheten till behandling, vilket kan innefatta:
– Termisk behandling (upphettning för att förånga flyktiga föroreningar)
– Kemisk eller biologisk rening (till exempel inblandning av reaktiva ämnen eller användning av mikroorganismer)
– Solidifiering eller stabilisering (inblandning av bindemedel för att kapsla in föroreningarna)
I vissa fall går förorenade massor att behandla så att halterna sjunker till godtagbara nivåer, vilket gör återanvändning möjlig, exempelvis som fyllnadsmaterial i icke känsliga områden. Om behandlingsinsatserna dock blir tekniskt svåra eller orimligt kostsamma är deponering den återstående metoden. Ett centralt krav är då att deponin är godkänd för aktuell typ av förorenade massor, samt att det finns system för lakvattenuppsamling och tätning för att hindra spridning av föroreningar.
Återanvändning och återvinning av rena schaktmassor
För icke förorenade massor – ofta kallade rena massor – finns det stora möjligheter till återanvändning och återvinning. Det handlar om att välja rätt metod för att sortera och separera olika fraktioner. När man talar om rena jordmassor, exempelvis lera, sand eller grus, kan dessa användas som fyllnadsmaterial i andra anläggningsprojekt. Bergkross och sten kan med fördel utnyttjas för vägbyggnation eller som dräneringsmaterial.
Återvinning av byggmaterial som betong, tegel och asfalt är ett annat viktigt område. Krossad betong kan ersätta naturgrus i vissa byggnader och anläggningar, medan återvunnen asfalt ofta kan återanvändas vid ny asfaltsbeläggning. Genom att separera och sortera dessa material redan vid källan, samt analysera deras kvalitet, kan man minska behovet av jungfruligt material och på så sätt både spara naturresurser och minska transportkostnader och koldioxidutsläpp.
Därför ska du ha en siktskopa till maskinen!
En siktskopa, även kallad sorteringsskopa, är ett verktyg som monteras på grävmaskiner (eller hjulllastare) för att effektivt sortera olika fraktioner av schaktmassor direkt på arbetsplatsen. Den innehåller ett roterande eller vibrerande siktverk som separerar större och mindre partiklar. Genom att anpassa siktstorleken kan man antingen avlägsna större stenar och block, eller sikta fram en särskild kornfraktion för återanvändning.
Dessa skopor är en väl värd investering till verksamheten, och vill du få ut så mycket av pengarna som möjligt, ja då ska du vända dig till ALLU.net för köp av sorteringsskopor i alla dess former.
Fördelarna med en siktskopa är väldigt många, några praktexempel är bland annat följande:
Effektiv sortering på plats
Man slipper transportera stora volymer osorterade massor till en extern anläggning för siktning, vilket sparar tid och pengar.
Minskar behovet av nya resurser
Genom att sikta ut rena och användbara massor kan man återanvända dem som fyllnadsmaterial eller andra ändamål i närliggande konstruktioner.
Flexibilitet
Siktningen kan anpassas till rådande behov genom att byta sikttrummor eller inställningar, vilket gör att både finkorniga och grovkorniga material kan separeras. Dessutom finns dessa sorteringsskopor som sagt till både grävmaskiner och hjullastare, men även andra större maskiner.
Miljöfördelar
Mindre transporter och bättre utnyttjande av befintliga massor ger lägre miljöpåverkan.
Siktskopor bidrar därmed till en mer cirkulär masshantering och är en viktig del av modern teknik för att uppnå höga återvinningsmål.
Dessa lagar och regler gäller vid hantering av massor
Masshantering inom bygg och anläggning regleras av flera svenska och europeiska lagar samt förordningar. Huvudprinciperna återfinns i miljöbalken (SFS 1998:808), som anger grundläggande krav på att förebygga och begränsa miljöpåverkan. Avfallsförordningen (SFS 2020:614) definierar hur avfall ska klassificeras, hanteras och rapporteras. Dessutom uppdaterar Naturvårdsverket kontinuerligt sina föreskrifter och allmänna råd kring hantering av förorenade massor, deponier och återvinning.
En viktig princip är att så långt som möjligt minska uppkomsten av avfall genom att planera och optimera masshanteringen redan i projekteringsskedet. Det kan innebära att försöka återanvända massor direkt på byggarbetsplatsen eller i närliggande projekt, samt att undvika att massor blandas så att de blir svårare att separera och potentiellt förorenade. När avfall väl uppstår ska det enligt avfallshierarkin i första hand återanvändas, i andra hand materialåtervinnas (till exempel krossning av betong för utfyllnad) och i sista hand deponeras.
Vidare krävs ibland tillstånd för transport och hantering av förorenade massor, särskilt om dessa klassas som farligt avfall. Transport av avfall är också reglerat genom bestämmelser gällande dokumentation och spårbarhet. Detta säkerställer att massor inte hanteras felaktigt eller dumpas illegalt, utan verkligen hamnar på en godkänd anläggning. För den som bedriver verksamhet inom schakt och masshantering är det därför avgörande att hålla sig uppdaterad om gällande lagar och föreskrifter, samt att kontinuerligt samråda med miljökonsulter och tillsynsmyndigheter.
Vi sammanfattar – deponi inom masshantering
Deponi utgör en sista utväg för massor som inte kan återvinnas eller behandlas på ett säkert och kostnadseffektivt sätt. Inom bygg- och anläggningssektorn handlar det ofta om förorenade massor med höga halter av tungmetaller eller organiska miljögifter, men även massor som saknar återanvändningsvärde kan behöva deponeras. Tack vare modern teknik, som användning av siktskopa och avancerade behandlingsmetoder, finns det dock goda möjligheter att minska mängden avfall som går till deponi. Att noggrant kartlägga massornas sammansättning och föroreningsgrad, samt att följa aktuella lagar och regelverk, är centralt för att nå en hållbar och effektiv masshantering.
Genom att fortsätta utveckla sorterings- och återvinningsmetoder, samt att ställa höga krav på entreprenörer och byggherrar, kan branschen ytterligare öka andelen återvunnet material och därigenom skapa en mer cirkulär och resurseffektiv framtid. Då minskar också risken för både miljömässiga och ekonomiska kostnader som annars kan uppstå när resurser går till spillo och deponier fylls i onödan. Det är med andra ord inte bara en fråga om att följa regler och riktlinjer, utan även ett sätt att bidra till en långsiktig och hållbar samhällsutveckling.
